Kärlek

Efter att Felix gjorde slut med mig ville jag bara dö.

Jag sa att jag aldrig skulle bli kär igen, aldrig bli lycklig igen, aldrig le igen och aldrig någonsin sluta gråta.

Men fan så fel jag hade!

Och det visste jag nog trots allt hela tiden, fast långt, långt, LÅNGT inne.

Fast något känns fortfarande konstigt när jag ser honom. Nästan varje gång tänker jag: Vad hände med alla skratt vi delade? Alla tankar? Åsikter? Stunder? Och speciellt känslor? Vart tog dem vägen?

Så på senaste tiden har jag grubblat lite på det. De sakerna har inte försvunnit, tvärt om! De kommer antagligen alltid finnas kvar hos oss, hos honom och mig. 

Men jag kan inte låta bli att undra om han tänker samma sak?

Nu vill jag inte att ni tror att detta är en repris på mina deprimerande inlägg från i oktober-november.

Det är nog tvärt om, för jag har för ett tag sen insätt att hur mycket en relation mellan två människor än förändras så förändras inte de där skratten, tankarn, åsikterna, stunderna och känslorna som man förut delade. Känslorna kanske förändrats nu men det som någon kände förut kände den fortfarande förut.

Och de kan man inte ändra på.

När du säger att ingenting kan vara för evigt så har du fel.

Men om du säger att allting inte kan vara för evigt så har du definitivt rätt.

***

Detta inlägg skulle från början endast handla om att jag har hittat kärlek igen men sen kände jag för att skriva ett inlägg om Felix som inte var argt eller sorgset. Eller kanske inte om Felix utan om kärlek och hur mycket den påverkar oss. 

Kärlek är nog, eller vänta stryck det där, kärlek ÄR det viktigaste i livet!

***

Så vilken tur jag har att jag hittade den igen.

Jag hoppas att den här kommer stanna kvar mycket längre 

<3 <3 <3